252015Apr
Vårsäsongen förbi i Indien

Vårsäsongen förbi i Indien

Hej!

Cricket är den största religionen i Indien sägs det. Idag råder det cricket-feber i Indien, för nu spelar Indien och Australien semifinal. Jag sitter i ett cafe som har wifi, och här är packat med folk som högljutt följer matchen.

Om en vecka ska jag resa till Sverige. Tiden har bara visslat förbi, men ändå har jag hunnit med en hel del. 55 svenskar och 25 norrmän har följt med mig till både norr och söder, och det har bara varit positivt. Ingen enda blev sjuk, och det är särskilt tacksamt. Det första jag gör när de landat är att ge dem en lektion om vad de måste låta bli att äta och allmänna förhållningsorder. Och det funkar. Det är många som kommer fram med sin tallrik och frågar mig: kan jag äta detta? Och sen pekar de finger åt andra mindre vetande, förmodligen spanska turister som ”inget vet”.

Mellan mina resor var jag en vecka i Kodai och min gamla skola och en vecka i Vellore, vid vårt byhälsoarbete. Det är alltid roligt att komma tillbaka till Kodai – där jag började skolan redan 1949. När jag än kommer dit så träffar jag andra f.d. skolkamrater, som söker sig tillbaka till barndomens platser. Denna gången träffade jag Birgitta och Cecilia Envall och veckan innan hade andra ”solvikingar” varit där. ( Den lilla svenska skolan som fanns där på den tiden hette Solvik.) Flera elever från 80-talet är tillbaka och arbetar vid skolan. Rektor Corey, hans fru Nandita och skolläkaren Malini är alla Henriks gamla klasskamrater och var mina elever. Ja, det finns många gamla bekanta, och t.o.m. de fyra vanliga tiggarna I samhället lyser upp då de ser mig.
De vet att jag inte ger dem några pengar, men de brukar få kaffe och bulle.

Det är särskilt roligt för mig att komma till Vellore och till byhälsovården nu. En av mina f.d. elever, Carol, arbetar där efter att ha blivit färdig som läkare. Detta har gjort att jag kunnat följa med henne på en del turer, och fått se platser som behöver särskilda insatser. Dels ett av våra äldrecentra, där de inte ens hade hela bastmattor att sitta på, än mindre en stol. Dels de små husen där leprapatienter bott tidigare. Nu får vi inga nya leprapatienter, men de som haft sjukdomen och lider av sviter, som t.ex. fingrar och tår som fattas, bor kvar här – i fallfärdiga ruckel. De är eftersatta, kanske för att ”patienterna” inte är sjuka längre.

En av mina favoritfilmer har varit ”The Best Exotic Marigold Hotel”. Jag brukar ha den med mig då vi kommer till staden Jaipur, där man kan känna igen filmens stadsbilder. Filmen gör alltid samma succe. När jag skulle visa den senast så låg min DVD inte i fodralet. Istället låg en hindifilm som vi inte alls hade lust att se. Film nr. 2 visas nu.  Mina vänner Shelley och Paul, (som jag bor hos när jag är i Delhi ) och jag skulle gå och se den. Det var osäkert om Paul kunde följa med, men Shelley och jag satte oss tillrätta med vår popcorn box. Sedan visade det sig att Paul kunde gå, så han ringde biografen och frågade om det fanns en biljett intill oss. Men nej, det fanns det inte. Just i vår rad på fyra platser satt även två ungdomar. MEN resten av biografen på 200 platser var tom, utom fem stolar på sista raden! Nå, vi tyckte inte att denna filmen hade samma kvalitéer som den första. Vi fann den lite krystad och med osannolika förvecklingar, men den gav ett avslut.  Att gå på bio i Indien är ett billigt nöje. 40 kr för de bästa platserna. Att åka taxi är också super-billigt. Fast när jag som västerlänning kommer så är alltid taxametern ”trasig”.  Men det får bli min del till ”socialbidraget.” Jag föredrar dock att själv ta initiativet till att betala lite extra.
Vårhälsningar från Eta Forshamn, 29/3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *